En annan jobbig grej som jag märkt av med mig själv är är att jag är så fruktansvärt rastlös! Jag blir galen av att bara sitta hemma, vet inte hur många helger på rad jag varit ut, är som att det kryper i kroppen på mig och vet att jag nog driver de flesta till vansinne. Veckodagarna går bra för då vet jag att jag ska jobba, och då kan jag fylla dagarna med det, men varje fredag känner jag mig lätt irriterad över att jag har två dagar utan nått vettigt att göra. Bara att gå med hundarna är jobbigt, det blir alldeles för mycket tanke tid och det orkar jag inte med. och alla dessa röda dagar som varit! 

Vill ha tillbaka mitt gamla liv då jag kunde oroa mig för vad min mamma gjorde, när jag kunde låta bli att svara när hon ringde för att jag inte orkade höra hur full hon var. Självklart saknar jag tiden då hon var nykter mer, men nu när man står här med det här alternativet så skulle allt vara bättre. 

Har börja märka av att frågor om hur man mår ha börjat avta, är det så att man nu efter 4månader ska må bra eller är det för att mitt svar alltid varit "jo det är väl bra" som gjort att folk slutar undra? Har haft underbart stöd av mina vänner, det är inte det. Men dom kan inte veta hur det känns, så varför ens försöka förklara?

och nu har man tre dagars ledighet att se fram emot... 

Har aldrig bloggat eller läst en blogg. Detta är enbart för min egen skull, för att jag ska få ut allt jag känner. Om någon läser eller inte spelar ingen roll. 

För fyra månader sen idag dog min mamma, den 13 februari, dagen efter hennes födelsedag. Hon dog pga att hon tog sitt eget liv, den 27 januari svalde hon ett antal tabletter. Mestadels vanlig blodtrycksmedicin, hon fick hjärtstillestånd i ambulansen och låg sedan i koma tills hon somnade in. 

känner en obeskrivlig ilska och frustration, både på min mamma och på mig själv. Har sedan begravningen känt mig totalt känslolös tills nu. Är arg på att jag inte fick chansen att säga till henne hur arg jag är och hur fel hon gjorde. 

Är arg för att jag inte får svar på hur hon kunde välja att lämna oss fyra barn. 

Är arg för att jag inte fick chansen att säga hejdå. Är arg för att jag inte kan känna mycket mer än ilska och en sjuk saknad efter någon som inte riktigt funnits på många år. Är arg för att hon aldrig kommer att få träffa sina barnbarn och för att dom aldrig kommer att få träffa henne. Är arg för att hon inte finns kvar, är arg för att jag inte kan ringa henne när jag är på väg hem från jobbet. Och är så jävla förbannad för att jag inte har någon mamma längre.